jogg@bureborn

Finito

Är det med den här bloggen. Det här blir sista inlägget.

Just här alltså - på burebornspringer.wordpress.com.  Jag joggar - och bloggar - vidare på bureborn.wordpress.com. Mina tvillingbloggar har smält samman till en. Rena trolleriet av wordpress.

 Bara att styrka springer i adressen alltså. Så funkar din länkning till mig.

Vi ses!

…………………………………………………………………………………………………………………………

… och ett vanligt pass. Inte bu, och bara ett bä.

Fårskallarna fann mitt backpass lika spännande som jag. De låg kvar i gräset och tuggade. Orkade knappt lyfta på sina svarta huvuden. Bara ett lamm signalerade min ankomst. Bräkte försynt. Sen la sig även Lambi ner.

Jag kämpade på i drygt tjugo minuter. Tre extra minuter och en extra uppförsbacke. Som straff för att jag totalt förlorade koncentrationen under iteration fyra. Kom på mig själv med att välja tapeter i skallen.

Runda: Uppvärmning - 20 minuter lång backe (250) - nedvarvning.
Tid: 47

…………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Joggingspår ger mig en känsla av surrealism. I alla fall “mitt”. I ett litet, litet skogsområde bakom den lilla, lilla brandstationen i Veckholm. Där gömmer sig en 2,5 kilometer lång slinga. Lite anonymt och hemligt är det. Kyrkovaktmästaren, vars hus jag springer förbi på mina vanliga rundor, stoppade mig en vårdag: “jag har sett att du springer mycket, ville bara tala om att det finns ett spår i skogen bakom mitt hus”.

Han hade själv anlagt det, nu lever det sitt eget liv. Krumbuktar sig fram och tillbaka i skogsdungen. Snubblar nästan över sig själv här och där. Och så prydligt sen. Tydligt uppmärkt (när man hittat in i skogen vill säga, från vägen är det osynligt för oinvigda) med röda markeringar. Vid varje 250-meters passering finns charmigt handmålade skyltar. Gräset utmed stigen är kortsnaggat. Fördjupningar och våta passager fyllda med bark och sågspån. I kväll luktade det terpentener. Sågspånsspåret lyste varmgult i kvällssolen. Alldeles färskt.

Spåret har en annan egenhet också. Myrstackar. Lutar sig mot var och varannan trädstam. Myrorna använder slingan som sin egen autostrada. De som har bråttom liftar med undertecknad. En illbatting följde med ända hem. Bet mig otacksamt i knävecket.

Runda: V. Väppeby - Veckholm + 2 varv i spåret
Sträcka: 10,7
Tid: 64
Hastighet: 6

………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Kan inte skylla på baciller längre. Eller virus. Eller strejkande hälsenor och ömmande muskler. Istället skyller jag på bristen på mål.

I går skulle jag springa en mil. Men tog en genväg. Fick ihop drygt 8 K. I hyfsat tempo, men ändå.

Ett mål och en strategi är vad jag behöver. En plan i svart på vitt. Ska fixas. En annan gång…

Runda: Säby - Hedsta
Sträcka: 8,6
Tid: 37
Hastighet: 5:30

…………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Rubrikens k kan med lätthet bytas mot t.

En lugn och harmonisk morgonjogg, innan helgens gäster dundar in. Att springa på morgonen ger ro i själen, men oro i magen. Min mage uppskattar inte fastande ansträning, nämligen. Mullrar och bråkar.

Idag inte bara kände jag dess knorranden, jag hörde dem också. I-poden var också den omatad. Det tackar sinnet för. Som istället till fullo kunde lyssna på tystnaden. Och fågelsången.

Vid kyrkogården löpte ett gäng tonåringar amok. Juvenila starar i målbrottet. Kastade sig handlöst från trädgrenarna och skrek sig hesa. Där vilade ingen i frid ens på nationaldagen.

Mömusar kan också vara högljudda. (Har inget med jungfruliga kussimurror att göra om någon tänkte en sådan tanke. Mömus är ett annat ord för humla. Ett ord jag ärvt av min farmor. Stavning okänd, så kanske ska det istället stå mömmus?).

Möm(m)usen brummade i mitt öra när jag råkade lukta på samma nyutslagna nyponros. Snuddade vid mina ögonbryn när hon lämnade blomman med bakbenen tunga av pollen. Mina ben släpade ingen extra last utan bar mig lätt hemöver.

Runda: Tomta + V. Väppeby
Sträcka: 8
Tid: 48
Hastighet: 6

………………………………………………………………………………………………………………………………………………….

Tittar åt höger och känner mig nedslagen. Där ligger en lagom rund dam på sidan, ingen rumpa i golvet, rak som en planka med ett ben snyggt i luften, välkoordinerad med såväl hand som dunka-dunka (mycket konstiga krumbukter bjuds på ett intensivpass på F&S).

Damens ”core” är i högform. Min är det inte. Min rumpa dunsar i backen, benen svajar betänkligt, att lyfta armarna i takt med musiken är inte ens att tänka på. Jag får nog finna mig i att kräla runt på den ljusblå gympasalsgolvet mer regelbundet. Lagom runda tanter får bara inte klå mig!

För att bevisa formen stilar jag lite när det är dags för löparruscher tvärs över salen. Slår damen med hästlängder. Ock krossar snygga killen i brottarlinnet. Ha!

………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Saker och ting börjar lysa irriterande rött. Min solvarma näsa och staplarna i träningsdagboken.

Men nu är jag på G igen. Kvällens löptur var den första på nästan två veckor. Fötterna jublade och satte iväg alldeles för fort. Jag lät dem hållas, men efter två kilometrar sade hjärtat stopp. Tassarna fick snällt anpassa sig. Tillsammans letade vi - hjärtat, fötterna och jag - efter steget. Och sista kilometern hittade vi det. Så nu är vi alla nöjda. Mycket nöjda.

Tårarna i rubriken? Jag fick en fluga i ögat.

Runda: Tomta
Sträcka: 6,2
Tid: 34
Hastighet: 5:30

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………

I morgon smäller det på Lidingövägen. 17999 löpare ger sig av ut på den 42 195 meter långa banan. 17 999, inte 18 000. För jag startar inte.

Det känns.

Helt ok.

På en vecka har jag förlikat mig med tanken. Känner mig märkligt tillfreds. På samma sätt som när jag lyckats undvika en möjlig otrevlighet genom att ducka i tid. Den känslan oroar mig lite.

Jag är nöjd övre att inte behöva ha magen full av hysteriska fjärilar, över att kunna sova lugnt i natt, över att inte behöva tvinga min kropp att springa drygt fyra mil i dallrande värme.

Jag hoppas att det bara är ett sätt att trösta mig själv. Lindra tomheten. Om inte blir det svårare än jag trott att hitta motivationen igen. Och löpningen. Båda gömmer sig. Och jag är usel på att vara letaren i kurragömman.

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Jag lär vara i bättre marathonform än 85 procent av DN:s läsare.

Här är beviset.

Om vi antar att resultatet skulle vara direkt överförbart på hela svenska befolkningen, innebär det att drygt 1,3 miljoner svenskar tror sig klara en mara utan problem. Hm?

………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Karin Boyes ord i dikten “Blomman Bitterhet” kunde vara mina. Med undantag för det bibliska jublet på slutet. Men nog f-n bjöd hon sju bedrövelser som jag girigt drack.

Eller så kan man beskriva min sinnesstämning i bilder:

Ur innehållet:
“inte kan delta i Stockholm Maraton…”, “Halsinfektion”, “Antibiotika”.

Det sista må vara lite drastiskt. Jag plockar nog upp skorna ut tunnan. Så småningom.

……………………………………………………………………………………………………………………